Ett behov av att skriva av sig gör att denna återupptas för ett ögonblick.

I fredags gav jag mig iväg på ett löppass. Formen är ok och 50 km kändes inte ens långt. Packade löpryggan, snörade mina Rocklite från Inov8 och gav mig iväg. Första milen var seg, svårt att komma igång. Var stel i kroppen men glad i sinnet. Efter 8 km så vek jag in i skogen och benen rullade på allt fortare. Milen på 46 i trail jag inte känner var snabbare än tänkt. Kroppen kändes bra och jag var otroligt pigg. 18 km passerades på 1.26 och jag stack in på nästa stig. Tog några klunkar vatten och njöt v löpningen. 

Efter ytterligare 1 km kom en ruggig smärta i knät. Det var bara att linka hem med tårar nerför kinden. En fruktansvärd smärta som sen blev värre.  

Kände mig överkörd helt enkelt. 

Dagarna efter har jag haft väldigt ont och varit svullen. Jag inser ju själv att jag inte kommer kunna tävla mera eller springa långt igen. Men så tufft att acceptera det. Satte sig på humöret i helgen. Skönt att jag då fått vara i Åseda, gjorde det lättare att hantera. Numera får jag springa kortare och njuta av det istället. Ser framemot löprundor med Karina och fika i solen istället för ultralopp och blodsmak.  

 


En skön runda framtills dess iallafall. 

Annars så rullar livet på och jag är galet kär 💘 

Hugs